Julkalender

Utan mig finns inte vi

 

Aurora

Johann

Aurora suckade uttråkat. Människorna runt henne rörde sig mekaniskt i en slags dans. Antagligen var det menat att vara både rytmiskt och vackert, men hon såg bara klumpiga, svettiga rörelser, utförda av kåta killar och fulla tjejer. Alla med bara ett gemensamt mål. Killarnas, att få tjejerna i säng, och tjejerna att bli eftertraktade. Hur långt var tjejerna villiga att gå egentligen, för att få killarnas blickar. Aurora suckade igen. Musiken gav henne en lätt huvudvärk, men hon visste att den bara var inbillad, då vampyrer inte kunde få huvudvärk. Hennes blick föll på klockan runt hennes arm och hon konstaterade att hennes träff var sen. Hon fiskade upp en spegel ur väskan och betraktade sig själv. Ett par perfekta röda ögon betraktade henne tillbaka och hon log självsäkert.

"Får jag bjuda dig på något att dricka?" undrade någon. Aurora blundade lätt. Hon hörde hjärtslagen bakom sig, och hans tunga flåsande andetag talade om för henne att han inte var riktigt nykter. Hon vände sig om och gav honom en iskall blick, och hörde hans hjärta slå ännu snabbare. Hon suckade. Hade hans blod inte varit så fullt av alkohol hade hon faktiskt kunnat tänka sig att låta honom bjuda på lite dricka. Men blod fyllt av alkohol var som gift för vampyrer.

Aurora log och lutade sig tillbaka. Hon njöt av folks blickar på hennes kropp. De hade all rätt. Hon hade en svart tajt klänning, med vid kjol av tyll och andra liknande material. Den prasslade härligt. Till det hade hon svarta boots, som var både snygga och bekväma. Hon hatade klackskor och hade bara på sig platå eller boots.

Klänningen klämde åt perfekt om hennes bröst och det var de som drog åt sig mest blickar. Men ingen kunde väl undgå hennes ansikte. Så vackert, så perfekt. Det omslöts av röda lockar, som flög runt hennes huvud som eld. Elden var ju hennes element. Hon böjde sig fram mot bordet. Stearinljuset som stod där hade slocknat. Hon höll fram sitt finger och lät en låga tändas längst ut. Hon höll det mot ljuset och det tändes. Romantiskt. Hon fnös lite. Romantiken var död för länge sedan. Kärlek existerade bara i folks fantasier.

Hon reste sig upp. Hon var törstig och det var dags att dricka. Hon gned tungan mot de vassa tänderna. Hon var redo.

Nu skulle hon bara leta upp sitt offer.

 

Vid baren sitter en ung tjej. Hon kan väl bara vara arton år? Hon dricker ren vodka och har en cigg mellan pek och långfingret. Röken sprider sig upp mot taket. Hon drar in röken i lungorna, och känner hur det förpestar insidan av hennes kropp. Hon njuter av att förstöra sin kropp.

Johanna heter hon, enligt bartendern. En man hade flåsande frågat ut honom om den lilla flickan som satt ensam med sin sprit och cigg. Bartendern hade fått en liten sedelbunt för all information. Hon var alltså sjutton-arton och hånglade med vem som helst för pengar, cigg eller sprit. Hora. Han frågade om samlag. Bartendern skakade på huvudet. Hade inte hört talas om det. Flickan försvann aldrig ensam med någon. Hon kom och gick alltid ensam till klubben.

Men det bartendern, den kåta mannen och alla andra inte visste, var att Johanna inte var flickans riktiga namn. Johann heter han faktiskt, och han är döpt efter sin gammelfarfar, från tyskland. Pojken njuter av att bli misstagen för flicka och spelar på det så mycket han kan. Han hatar män och att hångla med dem men han bryr sig inte.

Hans vardag går ut på att hitta på olika sätt att skada sig själv och kroppen på. Hans ben är täckta av ärr och sår, och han är mager, riktigt mager då han bara lever på sprit och cigg.

Johann hade sett mannens hungriga blickar, men hade inte besvarat dem. Han kände inte för att sälja sig just nu. Avsugningen han gett för en stund sedan kändes fortfarande. Vodkan hade tagit död på det mesta av smaken men halsen ömmade lite.

Med likgiltig blick vände han sig mot dansgolvet och svepte det sista ur glaset. Magen var sådär jobbigt tung som den bara blev av sprit, och han kände sig snurrig. Hans hand smekte armvecket, där ett flertal röda prickar satt. Där hade han tryckt in nålen och skjutit in drogerna i sin kropp. Droger som han hånglade sig till. Avsugningar gjorde han ibland, beroende på hur mycket han fick. Johann ställde ifrån sig glaset och fimpade ciggen. Tog ett steg mot dansgolvet, och kände hur spriten verkade i hans kropp. Även drogerna spelade sin roll.

Han gick rakt igenom dansande människor mot toaletterna på andra sidan, för att spruta i sig ännu mera knark. Där stannade han. Mot väggen stod det en tjej lutad. Hon måste vara i hans ålder, även om han såg väldigt vacker och mer erfaren ut. Äldre på något sätt. Visare. Hennes blick sökte igenom rummet. Vad letade hon efter?

"Se på mig," viskade han i ett andetag. Då vände hon ansiktet mot honom. Hade hon hört honom? Hon blinkade åt honom och började gå mot utgången. Hon vände sig om och vinkade honom till sig. Sedan fortsatte hon.

Följ efter, sa han till sig själv. Han sprang efter henne, rädd att förlora henne.

 

Aurora väntade utanför på pojken. Ja, hon såg förbi hans feminina drag. Hon kände i luften, på lukten och såg det på sättet han andades, hur hjärtat slog och på stegen han tog. Dessutom hörde hon det på rösten. Varför ville han att hon skulle se på honom? Och varför viskade han? Visste han? Nej det var omöjligt. Men han hade onekligen luktat gott, och hon blev törstig. Hon var tvungen.

Han steg ut ur bakdörren och tog några förvirrande steg ut i den tomma gränden. Hon dök upp bakom honom och stängde dörren med en smäll. Han hoppade till och vände sig mot henne. Hon blottade tänderna och tog ett språng mot honom. Snart låg de på marken, hon ovanpå.

"Skrik," väste hon och log. Hon böjde sig fram och pressade sina läppar mot pojkens kind.

"Varför?" frågade han uttryckslöst. Hon stannade upp. Stängde munnen och såg förvirrat på honom.

"För att du kommer dö inom några få sekunder," sa hon, en aning uttråkad. Var han för drogad för att fatta? Hon sniffade i luften. Nej, blodet var rent. Eller.. någorlunda. Hade det varit värre hade det varit skadligt för henne att dricka det. Men det var precis lagom. Drogerna spetsade blodet. Som en krydda. Hon skrattade för sig själv.

"Jag välkomnar döden," sa han bara och blundade. Hon tvekade en sekund men törsten slog till och hon gapade över hans hals. Kände tänderna trycka igenom huden och blodet började flyta. Törsten kontrollerade henne nu, och skulle inte släppa sitt järngrepp om henne, förens han var död. Hon drack girigt, och hade svårt att minnas, sist hon smakat så gott blod.

 

"Tack," viskade han någonstans långt borta. Hon skrek till och hoppade ifrån honom. Där låg han på marken, blodig, med ett tacksamt leende på läpparna.

 

Nu dör jag, tänkte Johann och trots smärtan kände han bara tacksamhet, mot flickan som tagit hans liv. Johann ville inte leva. Han hade inget liv. Kände bara ensamhet och förtvivlan och det enda som gjorde livet värt att leva, var de stunderna han missbrukade sin kropp och förstörde sitt liv ännu mer. Det var inget liv. Men han var för rädd att ta sitt eget liv. Han log åt döden. Välkomnade den. Men ingen frid, bara smärta. Smärta som aldrig tog slut. Och trots den, kände han att han höll på att återvända till livet. Nej, han ville dö. Han ville bort från smärtan. Bort från allt.

Men döden tänkte inte hämta honom. Inte ännu. Han blev vagt medveten om de kalla armarna som bar på honom, och som sedan lade ner honom på något mjukt. Armar som trevade längs hans kropp, kände efter hjärtat, andning och la om såret på hans hals. Långsamt återfick han medvetandet. Långsamt drog smärtan i honom, men åt fel håll. Åter till livet.

 

Aurora visste inte vad hon höll på med. Något hade gått fel, och hennes kropp handlade utan att lyssna på hennes instinkt. Hennes instinkt skrek åt henne att springa iväg. Hon var mätt. Hon var färdig. Så vad i helvete gjorde hon då?

Hon stannade utanför sitt fönster och tvekade. Hennes blick föll på honom. Den unge pojken i hennes famn. Vad höll hon på med? Hade hon mist kontrollen?

Kanske var det ändå för mycket droger i pojkens blod. Kanske det var därför hon betedde sig såhär. Men hon visste att det inte var så, att det var något annat. Hans tacksamhet. Hans leende. Hon förstod det inte. Och ändå. Där var det. Hans smala läppar böjdes lätt upp i en båge. Ett perfekt leende på hans redan perfekta ansikte. Hon betraktade honom nyfiket, nästan hungrigt, men ändå med någon slags vördnad. Hon kände någon slags.. samhörighet med honom. Hon fnös och skakade på huvudet. Hon visste att hon skulle ångra detta, men trots det öppnade hon fönstret och hoppade in, för att landa smidigt på golvet. Aurora bar in pojken i sovrummet och la honom på sängen. Sedan, noga med att inte titta på pojken hämtade hon en förbandslåda och en handduk. Hon satte sig bredvid honom och la handduken under halsen. Det rann fortfarande, men inte lika mycket. Och blodet hade förändrats. Det var trögare och färgen var tunnare, som om det blandats ut med tapetklister. Eller sirap. Hon visste att det var giftet. Ville hon så kunde hon suga ut giftet. Då skulle han kunna överleva, utan förbannelsen. Men hon skulle bli svag. Hon skulle fortfarande kunna slåss mot hundra män och besegra dem, men hon skulle vara psykiskt svag ett tag. Giftet var ju trots allt giftigt, även mot henne. Hon hade ofta tänkt på det som om en giftigt orm biter sig själv i svansen. Skulle den vara immun? Kanske. Men hon var inte det. Skulle hon däremot bita en annan vampyr skulle det inte bli någon effekt alls, förutom bitmärket. Det var onödigt. Men efter några hundra år hade hon varit med om ett och annat och lärt sig mycket om vampyrer. Hon hade väldigt mycket erfarenhet.

Hon funderade på att suga ut giftet. Skulle hon göra det för en annan människa? Var han värd det? Självklart inte. Ingen människa var värd det. Och ändå, hade hon burit upp honom hit. Var det den där känslan. Kanske var det den som hindrade henne från att suga ut giftet. Istället la hon en kompress mot halsen och den färgades genast gul och röd. Det såg mest ut som var nu. Det luktade infekterat också. Det var giftet som spred sig i kroppen. Hela rummet luktade nu. Eller kanske var det bara hennes näsa som kände det. För en människa skulle det nog inte lukta särskilt starkt.

Hon tejpade fast kompressen och lyfte sedan försiktigt upp pojkens huvud, så att hon kunde vira ett bandage runt halsen. När hon gjorde så kom hennes ansikte väldigt nära hans. Hon la försiktigt ner honom igen och såg på sitt verk.

Han såg så fridfull ut. Vacker.

När lukten av blod blev för mycket lämnade hon rummet. Det hade varit väldigt svårt att vara i rummet med hans blod överallt. Trots att hon var mätt kunde hon inte låta bli att njuta av doften, och hade hon stannat längre hade hon kunnat anfalla honom igen, bara för nöjes skull. Hon försvann ut i natten. Hon behövde rensa tankarna.

 

Det första Johann blev medveten om när han slog upp ögonen var smärtan. Det brann i hans hals. Brann och sved. Han ville skrika men hans röst var borta. Han försökte igen. Öppnade munnen, kände runt med tungan i munnen för att se om den var verklig. Ja. Försökte prata igen. Försökte harkla sig. Det gjorde ont och han ville skrika igen, men allt som hördes var ett tyst, gurglande jämrande. Också det gjorde ont. På något sätt visste han, att det var något fel med hans hals, och det var det som gjorde att han inte kunde skrika. Det var det som gjorde ont. Han kände efter. Någon hade lagt ett förband över halsen. Ett bandage. Det var lite för tajt runt halsen och han fick knappt luft. Han drog i bandaget och det blev lite lösare. Han försökte andas. Även det gjorde ont. Han satte sig upp i sängen och upptäckte ännu en sak. Han var i en främmande lägenhet. Låg i en främmande säng. Ett ögonblick övervägde han om han blivit så hög att han trots allt följt med någon gammal gubbe, som attackerat honom när han upptäckt att han inte var en tjej. Men nej, han skulle nog ha varit död då. Och absolut inte ha blivit omplåstrad och omhändertagen. Han såg ner på sin kropp och insåg att han var naken. Då rodnade han lite. Han hatade när folk såg hans kropp. Han skämdes över den. Den var alldeles för tunn. Självklart var det hans fel och han hade gjort det med flit. Han hade svält sig själv med flit. Och han skämdes över det. Men det var inte tillräckligt för att få honom att börja äta. Han såg sig omkring i rummet efter kläder men hittade inga. Ett par kalsonger åtminstone? Vem det nu var som gjort det här mot honom kunde väl ge honom det. Men rummet var tomt, förutom sängen han legat i. Han antog att det måste finnas kläder någonstans i lägenheten och reste sig upp. Han rodnade när han naken gick mot dörren och kände hur blodet flödade i såret och han höll handen för, men det var fortfarande torrt utanpå. Han gick snabbt ut ur rummet och kom in i ett vardagsrum. Han såg sig omkring. Det stod en stor koffert på golvet. Han smög fram mot den. Försiktigt drog han upp dragkedjan och öppnade den. BINGO.

Väskan var full av kläder. Eller.. kvinnliga kläder. Kjolar, klänningar, korsetter. Inga underkläder, noterade han förvånat. Det verkade som om väskan innehöll de enda kläderna som fanns i lägenheten. Men behöver man inte underkläder då? Han rodnade igen när han insåg att det var en tjej som gjort det här. Hon hade sett honom naken. Eller? När blodet rusade upp i huvudet blev han illamående. Det gjorde ont. Han hittade en svart klänning som såg rätt enkel ut. Den var långärmad och räckte ungefär till knäna. Kanske ännu längre på honom. Han var väldigt kort. Han drog på sig den snabbt och lite rädd att någon skulle komma på honom. Hur skulle han förklara sig? Vad skulle de säga?

”Jaha, här sitter du och drar på dig en klänning,”

Inte för att han inte har haft på sig kvinnokläder innan. Men om någon skulle komma på honom. Om någon skulle komma på en liten kille med att dra på sig en klänning.

Men ingen kom på honom och han stängde snabbt väskan efter sig. Reste sig upp och såg sig omkring. Det fanns inget tecken av liv i lägenheten. Han smög in i nästa rum, köket och såg sig omkring. Lika tomt som resten av huset, men det luktade annorlunda. Instängt. Han gick fram till fönstret och försökte öppna det. Det vägrade röra på sig. Han kämpade ett tag men gav tillslut upp. Höll för näsan, då lukten blev för stark och började öppna skåp på måfå. Han ville äta något. Eller dricka. Han kände sig inte hungrig, om han tänkte efter. Hans mage kändes varken full eller tom. Bara lagom. Men något i honom ville ändå äta. En känsla av olust. Som ett sugande i bröstkorgen. Han kunde inte förklara det. Men alla skåpen var tomma. Likaså alla lådor, förutom en, som innehöll en massa knivar. Han stirrade ner i lådan. Det luktade sterilt från knivarna. De såg väldigt rena ut. Han höll ut handen mot en och lät fingrarna glida på den glänsande metallen. Snabbt ryckte han bort handen och stängde lådan. Det började kännas väldigt skumt. Han öppnade ett sista skåp, bredvid spisen och ryckte till. Det var därifrån lukten kom. En plastpåse låg där, och lukten kom från den. Han sträckte ut händerna mot den. Lukten var vidrig.

Påsen kom från Ica, och genom den tunna plasten kunde han se att den innehöll hans kläder. Men de var inte rena. Nej, de var dränkta i något mörkt. Blod, insåg han med en rysning. Han tog plastpåsen och öppnade den. Lukten kom emot honom som en chock och han ramlade baklänges. Förskräckt slängde han ifrån sig påsen och höll för munnen och näsan. Han backade snabbt, fortfarande sittandes tills han slog i väggen mittemot skåpet. Det var två olika lukter som kom från påsen. Först den instängda lukten, som han identifierade som lukten som kommer från ett infekterat sår, och så blodlukten. Han var förvånad att han kunde skilja på dem. Men blodet luktade inte äckligt, utan mer inbjudande. Tanken skrämde honom. Vad hände egentligen med honom? Varför hade han en så stor lust att... böja sig fram och slicka upp blodet från kläderna? Varför?

”Jag borde ha städat bättre,” sa en mjuk röst bakom honom och han hoppade till igen. Försiktigt vände han på huvudet. Och där stod hon. Fram tills dess hade han inte tänkt på henne. Hade glömt henne, men nu, kom allt tillbaka till honom. Klubben, hennes ögon, hennes röst.. hennes tänder. Smärtan. Hans hand for reflexmässigt upp till såret i halsen. Hon nickade, förstående, men han visste inte vad det var hon förstod. Försiktigt gick hon fram mot påsen, noga med att inte gå i solskenet, som kom från fönstret. Det var något han lade märke till, även om det inte var logiskt.

”Jag borde ha slängt bort det här,” sa hon och lyfte påsen med ett finger, och höll det ut från kroppen. Hon rynkade på näsan av lukten och la sedan tillbaka påsen i skåpet. Försiktigt stängde hon skåpsdörren och gick tillbaka till dörren. Hon gav honom en fundersam, och road blick, där han satt och höll om såret med en panikartad blick.

”Kom, jag har något att säga dig,” sa hon mjukt och försvann in i nästa rum. Vardagsrummet. Först visste han inte vad han skulle göra. Sitta kvar. Försöka fly? Han såg efter henne. Nej, han skulle inte fly. Det visste han redan. Kanske visste även hon det. Försiktigt reste han sig upp och följde efter henne. Hon var inte inne i vardagsrummet. Han såg sovrumsdörren var stängd och gissade att hon var där. Han gick med tveksamma steg mot dörren och kände efter på handtaget. Dörren gick upp och han stirrade in i mörker. Var rummet så mörkt när han vaknade. Nej.. lampan hade varit tänd. Han sträckte handen mot lampan, men hon avbröt honom.

”Tänd inte,” sa hon med sträng blick och han ryckte till. Sänkte armen. ”Och stäng dörren efter dig,” fortsatte hon. Han lydde utan att fråga och lät mörkret omsluta honom. Nu var han helt i hennes makt. Hon kunde göra vad hon ville. Han skrämdes inte av tanken. Faktiskt inte. Den var lockande. Han ville ju dö, eller hur?

”Sätt dig på sängen,” befallde hon. Sängen. Hon menade madrassen som låg på golvet. Han gick försiktigt mot platsen han trodde att den låg. Snubblade plötsligt på den och ramlade ner på något väldigt hårt. Henne. Han rodnade, men hon skrattade bara.

”Gick det bra?” undrade hon. Han nickade dumt, men insåg att hon antagligen inte kunde se. Eller kunde hon? Han lät frågan förbli obesvarad och rätade på sig. Nu satt han bredvid henne, inte på henne.

Det var tyst en stund innan han bröt tystnaden.

”Vad har hänt med mig?”

Frågan klingade ut i rummet och verkade förstoras upp, tills den höll på att kväva honom. Hon satt helt stilla och han kunde inte höra om hon andades eller inte. Det kändes som om han var helt ensam i rummet. Men han kunde känna henne. Hans hand låg på hennes ena ben. Han kunde inte flytta den. Ville inte.

”Minns du,” började hon tyst. ”Minns du igår? Utanför klubben?”

Han svalde. Allt var plötsligt glasklart. Han mindes varenda detalj. Hennes tänder, röst... och smärtan. Handen for reflexmässigt upp mot halsen igen.

”Ja,” sa han tyst. ”Det minns jag.”

”Du kanske redan har förstått det,” sa hon. ”Att jag är en vampyr,”

 

Han var tyst. Hon såg honom i mörkret. Hur han öppnade munnen, blinkade några gånger och sedan såg oroligt i hennes riktning. Hans ögon var riktade mot väggen bakom henne, men han trodde antagligen att han såg rakt på henne.

”Varför lever jag fortfarande?” undrade han. ”Jag är ju ingen vampyr,”

Hon skakade på huvudet.

”Nej,” sa hon. ”Inte än.”

Tystnad. Hon räknade sekunderna. När hon kommit till sju andades han igen.

”Vadå inte än? Kommer jag bli det eller? Närdå? Och varför är jag det inte nu, du bet mig ju och...”

Hon sträckte ut handen och satte den över hans läppar. Tystnad igen. Hon log lite. Det här skulle bli spännande.

”Jag hade två val,” förklarade hon enkelt. Hon tog ner handen från hans mun och han förblev tyst. Bra. ”Det ena var att mörda dig, när jag druckit upp. Att antingen bränna din kropp, hugga av dig huvudet eller slita ut ditt hjärta. Och det andra var att förvandla dig till vampyr. Jag valde att ge dig ett val. När du låg där accepterade du med glädje dödens famn. Jag ser i dina ögon att du vill dö. Ditt liv är inte värt något för dig. Så jag kan ge dig det du mest vill ha. Eller,” sa hon och log belåtet. ”Så kan jag ge dig en chans att bli stark, frisk och fri. Du kan bli som jag, och aldrig mer må dåligt. Jag kan förvandla dig till vampyr och träna dig, tills du klarar dig själv, eller så kan jag ta ditt liv nu, begrava dig på helig plats och fortsätta med att vara vampyr, och glömma dig. Valet är ditt,” avslutade hon. Ett stort leende spred sig över hennes ansikte. Det var en härlig känsla, att vara såhär snäll.

Men på något sätt hade en känsla väckts när han tackat henne för det hon gjort. Hon ville inte se honom så. Hon ville inte att han skulle förlora kampen mot livet. Hon ville hjälpa honom att bli stark, och hämnas. Aurora visste redan nu att hon hade ett speciellt.. behov av att skydda pojken. Rädda honom. Hon hoppades att han skulle välja att förvandlas.

”Jag... ska alltså välja mellan döden.. och döden,” sa han. Hon stirrade på honom. Leendet var borta.

”Nej, du ska välja mellan döden och ett nytt liv,” rättade hon honom.

”Ett liv som död,” sa han. Hon ryckte på axlarna.

”Tro mig, du kommer känna dig mer levande än någonsin,” sa hon och menade det.

Han skakade på huvudet och såg mot henne. Hans ögon missade henne med en decimeter.

”Du såg mer död än levande ut där i baren,” sa hon, aningen hånfullt. Han borde inte fresta hennes tålamod.

”Men jag andades, mitt hjärta slog...” började han.

”Men du var död. Hela du var grå, död inombords, trasig utanpå. Horade för pengar och droger, visade upp dig för gamla kåta män, som trodde du var tjej. Du var mer död än jag i den där baren. Ditt hjärta kanske slog, men jag levde. Jag lever, i frihet. Du andades i fångenskap. I ditt egna jävla skitiga fängelse.”

Plötsligt såg hon en tår på hans kind. Hon ville krama om honom, trösta honom, men satt still. Väntade på att han skulle prata. Flätade ihop sina händer i knät, för att förhindra dem att stryka honom över kinden.

”Ja...” sa han tillslut. Hon förstod inte riktigt vad han menade. Höll han med?

”Ja, självklart,” sa han och skrattade rått. Hon fäste blicken på honom. Han strök igen med handen över bandaget. Ryckte till. Det gjorde antagligen fortfarande ont.

”Det finns ett annat val,” sa hon försiktigt. Han såg upp.

”Jag kan.. sy ihop dina sår och när det läkt kan du återvända till din värld. Fast.. inte riktigt. Du måste leva på blod, som jag.”

Han ryste svagt. Hon kände sig förlägen och ville på något sätt lindra hans smärta.

”Du kommer inte ha mina styrkor, men ditt hjärta kommer i alla fall slå. Du kan återgå till ditt gamla liv... på ett ungefär,”

Aurora reste sig upp och gick fram till fönstret. Det var igenbommat. Pappkartonger, tidningspapper och silvertejp. Varenda centimeter var täckt, så att solljuset inte skulle kunna smita in.

”Jag kunde ha dödat dig där,” sa hon sedan och blundade hårt. ”Men det var något som tvingade mig att låta bli...”

”Vadå?” undrade han. Han hade märkt att hon inte satt bredvid honom längre och reste sig också upp. Försökte antagligen gå mot hennes röst.

”Jag vet inte,” sa hon, aningen frustrerat. ”Det var något du sa..”

Han skakade på huvudet, sakta.

”Jag minns inte riktigt... där i slutet,” sa han sedan. Aurora fnös.

”Behöver du tid att fundera över detta? Över vad du ska välja?” undrade hon plötsligt. Han såg upp och log lite. Skakade sedan på huvudet, antagligen medveten om att hon såg det.

”Okej,” sa hon sedan.

”Vad behöver jag göra...” började han. ”För att bli som du?”

 

”Det är väldigt enkelt,” sa hon glatt. Han rös.”Allt du behöver göra är att dricka mitt blod,” sa hon och skrattade. Han kände en lätt bris i luften och insåg att hon sprungit förbi honom. När hon pratade igen kom det från sängen.

”En enda droppe av mitt blod, och du blir vampyr,”

”Jag måste dricka ditt blod?” undrade han.

Han hörde henne fnissa.

 

Hon sträckte fram handen mot honom och knäppte med fingrarna. En liten eldslåga dök upp bland hennes fingrar. Han ryckte till. Hon fnissade. Nu var de bara någon decimeter ifrån varandra. Hans blick var inte lika rädd längre.

”Okej, då gör jag det,” sa han. Hon log och sträckte fram sin andra arm. Höll upp handleden framför sin mun och öppnade den. Tänderna blev sylvassa och punkterade huden.

 

När blodet rann nerför hennes arm började Johanns sinne brinna. Han kunde inte längre kontrollera lusten att suga i sig dropparna. När hon höll fram den blödande armen mot honom, så slöt han händerna kring den och förde den till sin mun. Han drack girigt, och njöt av blodet som rann nerför hans strupe.

 

Mörker kring honom. Mörkare än tidigare. Den var kvävande, och han trodde först att han var död. Sedan mindes han vad han gjort. Han smackade försiktigt med tungan, rörde runt i munnen. Blodsmaken var kvar. Inte lika stark som när den runnit nerför hans hals, men den var där. Han ville resa sig upp, röra på sig, men kroppen var still. Faktum var att han inte kände av sin kropp. Eller, den var där, det kände han, men han hade tappat kontakten med den.
”Jag är mellan drömmarna och döden,” tänkte han. Däremellan fanns han nu.

 

”Du rör mig inte,” väste någon, bakom honom. Han vände sig om, och fann sig ståendes inne i ett rum. Han stod med ryggan lutad mot väggen, och betraktade de två människorna framför sig, som en film. Flickan såg ut att vara runt fjorton år, och hennes hår var så lysande rött att det såg ut som flammor, kring hennes ansikte. Han kände igen henne direkt, även om hon var flera år äldre när han såg henne sist. Mannen som stirrade på henne med glasartad blick och uppknäppt skjorta, hade en kniv i handen. Han gick vacklandes mot flickan.

”Du rör mig inte,” fräste flickan igen. Hon backade bort från honom, mot väggen, där Johann stod. Varför såg han detta?

”Kom igen, vi ska bara smaka lite,” sa mannen och fnissade. Han drog av sig skjortan och slängde den bakom sig. Sedan började han snöra upp sina byxor. Johann såg förskräckt på hur han med byxorna nere vid knäna gick fram till flickan, som satt fast mot väggen. Tårar föll från hennes kinder, och hon sjönk ihop på golvet.
”Rör mig inte,” viskade hon, och han drog i hennes ben så att hon gled ner på golvet. Johann gick fram till dem och tänkte dra i mannen, men hans händer gick bara rakt igenom honom. Som ett spöke. Mannen märkte inget utan fortsatte ostört kampen med flickan. Han drog upp hennes klänning, och särade bestämt på hennes ben. Hon sparkade efter honom och han slog till henne mot käken. Hon grät, men kämpade inte längre emot när han våldtog henne. Johann backade tills han stötte i väggen igen, och gick längs med den, så långt bort han kunde från den sorgliga klumpen på golvet. Han slöt ögonen hårt och försökte att inte se det. Men han kunde inte hålla ute skriken. Han hörde varje stöt mannen tvingade sig in i flickan, och hennes gråt och skrik. Johann sjönk ihop på golvet och lät flickans tårar rinna, även längs hans kind.

”Snälla, sluta,” grät han. Slog med händerna framför sig och ville bort därifrån.

Efter ett tag tystnade gråten, och mannens vidriga stönande mattades av. Johann öppnade ögonen, och fann att mörkret hade återvänt. Han var tacksam för det, även om mörkret innebar att han var helt ensam, med sig själv. Ensamheten drog i honom, kvävde honom, krossade honom.

 

Aurora visste. När hon hörde honom yttra de orden, visste hon direkt vad han drömde om.
”Varför får du se det här?” undrade hon försiktigt och strök med fingrarna över hans ansikte. Hans hud hade förändrats nu, och blivit blekare, och mer lysande. Hans läppar var blekare, och glänste. Medan hon såg på hans ansikte föll en blodsdroppe ut ur hans mungipa. Hon stelnade, medan blodet rann nerför hans kind. Var det hans blod? Hon sträckte fram handen och lät blodsdroppen landa på fingret. Hon satte fingret till läpparna och sög i sig droppen.

”Det är från blodet jag gav dig tidigare,” konstaterade hon. ”Är du inte hungrig längre?” frågade hon. Hon böjde sig fram och öppnade hans mun. Hon såg att det låg lite blod i strupen, som rann uppåt. Hon blev förvirrad, och tryckte försiktigt på hans bröstkorg. Blodet bubblade till och steg ytterligare lite. Ännu mer rann ut från hans mungipa. Aurora ryckte till och reste sig upp.

Vad gör jag? Tänkte hon.

 

Johann öppnade ögonen och upptäckte att han var kvar i samma rum. Men mannen var inte här. Det var mörkare nu, och månen sken in genom fönstret. Månskenet lyste upp sängen där flickan låg och sov. Han smög försiktigt fram emot henne, och hade helt glömt bort att hon inte kunde se eller höra honom. Hon var riktigt vacker, och såg så mycket fridfullare ut nu när hon sov. Han log försiktigt och böjde sig fram över henne. Hennes andetag slog emot hans ansikte och han slöt ögonen. Hon luktade sött. När hon vred på huvudet ramlade håret, som förut dolt hennes hals bort och blottade hennes nacke. Han stirrade på den medan blodådern pumpade blod genom kroppen, precis under huden. Han böjde sig fram och sniffade i luften. Där var den, doften av hennes blod, och den slog emot hans ansikte som ett knytnävsslag. Han staplade bakåt och föll omkull på golvet. Höll händerna för munnen, samtidigt som dörren öppnades med en smäll och hon förskräckt satte sig upp. Hennes blick for till dörren och Johann följde den. I dörröppningen stod en man. Nej, två män. Den ena såg man inte först, då han stod bakom den första, men där var han. Johann reste sig upp igen. Mannen gick fram till sängen och drog upp flickan. Hon skrek och kämpade emot, när han höll upp henne mot den andra mannen.

”Pappa, släpp ner mig,” sade hon förtvivlat. Men hennes far höll bara fram henne mot den andre mannen som strök med ett finger över hennes ansikte.
”Det är verkligen hon,” sade han, och drog lite i hennes hår. ”Hon har sin mormoders röda hår,” anmärkte han och log triumferande. Hon grät när hennes far räckte över henne till den andre mannen.
”Mitt namn är Damian,” sade han till flickan. Hon stirrade förskräckt mot honom.

”Nu, är du min, Aurora. Jag ska ta god hand om dig!”

Mannen slängde en påse till hennes far. Det klirrade om den och han öppnade den girigt och lät mynten falla ut ur hans hand. Johann stod lamslagen och såg på när Damian lämnade huset, med Aurora skrikandes i hans famn. Johann backade, och när dörren stängdes blev allt svart igen.

 

Aurora hade satt honom upp mot väggen och lyfte på hans haka så att blodet skulle rinna nerför strupen. Efter ett tag hade hans hjärta lagt av helt, vilket betydde att hans förvandling snart var över. Hans kropp höll på att dö, så att han skulle kunna bli vampyr. Blodet hade försvunnit ur hans hals nu. Hans ansikte hade förändrats ännu mer. Han hade fått spetsiga hörntänder och de få finnar och ojämnheter i huden han haft var helt borta. Hon lät händerna löpa längs hans ansikte. Det var kallt nu, samma temperatur som hennes egen. Han hade fortsatt prata i sömnen och återupplevt ännu ett av hennes minne, då hennes far sålt henne till hennes skapare. Hon ville inte minnas det och undrade varför han fick se det? Det var hennes förflutna, hennes hemlighet, och smärta.

”Aurora,” viskade han. Hon såg upp och mötte hans öppna ögon. De var svarta nu, precis som hennes.

”Aurora,” sa han igen. Han sträckte upp handen mot henne och drog henne närmare sig.

”Jag är här,” sade hon till honom.

Han tog tag om hennes nacke och tryckte hennes ansikte mot sitt, med en enorm styrka som gjorde henne förvånad.

”Förlåt,” viskade han, och hans andedräkt var kall mot hennes hud.

 

Mannen slängde in flickan i ett rum och stängde dörren. Det var helt mörkt i detta rummet, men Johann kunde ändå se henne, urskilja hennes kontur. Hon andades snabbt och panikartat, och kände med händerna längs rummet. Hon hittade en vägg och följde den. Johann gick fram till henne och kunde återigen känna blodlukten. Han backade lite.

”Varför gör han såhär mot dig?” frågade han.

Det blev mörkt igen, men han kunde höra hennes gråt.

 

Aurora satt länge vid fönstret och tittade ut. Hon hade dragit undan tidningspappret som hon tejpat för, så att hon kunde stirra ut över himlen. Stjärnorna var så vackra. Det hade gått ett dygn nu, och han låg fortfarande helt stilla, och pratade ibland. Hon var helt säker på att han återupplevde hennes minnen. Han fick veta anledningen till att hon var vampyr. Han fick se Damian. Skulle han se henne också? Auroras mormor?

So that was it.
I layed down on the bed, rubbing my head. Talking so much had given me an increadible headache. But I couldn't bring myself to stop, it was so fun. Bert layed down beside me and sighed dramatically.
"I'm so tired," he said and grunted. I laughed. Oh, I loved laughing.
"They're your friends, so it counts as your fault," I declared. He giggled.
"Suppose so," he muttered.
The day had passed beautifully, even though the band were very noisy and, active. They wanted to dance around the three, sing songs together, and dance some more. Quinn had even lifted up my mother from her chair, dancing around with her. She had laughed and been very happy, and I had felt like I was part of a real family.
I rubbed the bandage over my chest, and moaned. Bert instantly looked up.
"Does it hurt much?" he asked anxiously. I smiled.
"No, only when I touch it," I said. He nodded and bent forwards. Carefully he kissed me, over my bruised lips and even though it hurt I just had to pull him closer, kissing him back.
"This was a wonderful day," I said. He smiled and kissed my cheek.
"Yes it was," he said. "Thanks for spending it with me," he added. I looked at him and blushed. He giggled and buried his head under a pillow.
"Don't look at me, you'll make me blush too," he complained with a childish voice. I laughed and rubbed his back, moving my hands under his t-shirt, under his body and up his chest.
"Oh," he said and giggled again. I loved to hear him giggle. I pulled away the pillow and he turned around, so that I layed over him.
We kissed again, and he held his arms around me.
"Merry christmas," he whispered to me.


THE END.

“I actually don't have any friends anymore,” I admitted and sighed. We were sitting in the kitchen, thinking about who to ask to spend christmas with us. So far the invitation list was quite short.

“Okay, then just family?” he said and smiled.
“Apart from yours,” I said smiling. “Yeah, well , the band is my true family he said.

“Awww,” I said sarcastically, and we both laughed.

“Okay, mom, auntie, and Jeph, Dan and Quinn,” I said and wrote their names on the list.

“Shit,” he said. I looked up. “I haven't got ANY food at all,” he said, and laughed. I smiled.

“Okay, I'm going shopping, and you can call them and invite them, and then you can clean up a bit,” I said.

“Okay,” he said, formally and saluted me. I laughed. “Silly man,” I said, as I walked out the door, towards the shop.

 

“I'm so tired,” I said and sat down on the sofa. I had fortgotten that I wasn't really aloud to carry heavy things until I recovered, and carrying the food from the car to the apartment had been quite a challenge. Luckily Bert had helped me, and I could rest a while, because he had promised to bake. I really hoped he was better at it than me. I couldn't bake cakes, or anything sweet and christmassy. It always turned out to be a disaster.

“Are you sure you want to go home? You can stay here a while longer,” the doctor said, but I just shook my head.

“I don't want to stay here any longer.” I said firmly and smiled at Bert, who was holding me up with a smile on his face. The doctor sighed, obviously beaten and let me free.
As soon as we came in to his apartment I felt home and completely happy. We kissed a little, careful because of my bruised face, but still excited and totally in love. He carried me to the bed, and there we lay for hours, just talking, getting to know each other from the beginning. There was so much I wanted to tell him, and so much I wanted to hear.

 

“Hayley,” he asked. I opened my eyes. It was night and we had decided that we should rest, and talk more in the morning, but he still said it. I looked at him. He was staring at me, with a smile on his face, but also a bit scared.

“Yeah?” I asked. He took my hand.

“Do you want to be my girlfriend?” he asked. I laughed.

“I thought I already was,” I said. He smiled, and blushed.

“Yeah, but I thought we could make it official,” he said and moved closer. I smiled and kissed him long and passionate.

“It's official,” I said, and fell asleep in his arms.

“I heard you,” I said as soon as I regained conciousness. Bert smiled. “And I can hear you now,” he said and his voice had never been clearer. My head didn't hurt anymore. Oh, well at least not the inside. The rest of me hurt everywhere. My body, especially my broken rib and my face, that was so sore and tender, and as he bent forward to kiss my lips it hurt, but I didn't tell him. If it meant a little pain as he kissed me, I would endure it, for him.

“I was really worried,” he told me. “But your father had called your mother and she called me, and I came her,” he explained.

“Where is my mother?” I asked.

“She is sleeping,” he said and looked around. For the first time I looked around the room. It was definitely a hospital, everything was so clean and white and cold. On a chair in the corner sat my mom, with a quilt covering her body.

“And my dad?” I asked, afraid of the answer.

“Oh, he's gone. He won't bother you again, because your mother called the police last night, and they have him.”

I nodded. That sounded perfect.

“I'm tired,” I said. He smiled and kissed me again.

“Then sleep,” he said giggling. “I'll be here when you wake up again.”

The next morning it came. What I had been waiting for. A message from my mother.

“I have left him now. I'm at my sisters house. Please drop by,” she said. I hurried to send back a message.

“I'll be there later today. Love you,”

I showed him the message and he smiled and whispered things in my ear that I couldn't hear, but still the tickle that his breath made against my neck felt warm and calming.

Later that day, Bert had left to meet the other guys and I felt that I had to do something. I needed to speak to my father, alone. So I took the bus, hoping Bert wouldn't come back before I did.

I rubbed my head. The pain was coming back. I didn't know if I should take that as a good or bad sign, since I had started to associate the pain with the fact that I could hear and speak again. Still the pain felt quite unnecessary since I wanted to stay focus as I talked to him.

The light were out and the house looked dark, but his car stood at the driveway, waiting for me. I opened the door and noticed that my hand was shaking. Stupid hand. I'm not afraid. Just sad, and angry and.. determined.

He was sitting on the sofa, and as I walked towards him he looked up, with tears streaming down his cheeks. I weakend inside as I saw him and bent forwards, putting my arms around him. We embraced each other, and he was sobbing hard and shaking. As the worst crying was over I sat down beside him.

“She left me,” he signed, and held up a letter from her.

“I know,” I signed. He looked up, surprised. “You know?” he asked and I nodded.

“I told her too, because...” I said but he interrupted me by holding up his hands. “YOU told her?” he asked. I nodded, and opened my mouth to explain. But he wouldn't let me. A strike across my face and I became silent. I fell to the floor, and he stood up, and pulled me up, so that he could hit me again, and again and again. My tears were mixed with my blood now, and it dropped on his face, making him look mad, the few times I saw him between the strikes. As I couldn't stand up anymore, he started kicking me instead. I screamed as I felt a rib break, and as his foot hit my head something in my head exploaded, and it was more pain everywhere.

“STOP,” I screamed and my voice echoed in the quiet house. “Please, dad. Stop,” I whispered. Then I fainted.

 

Everything after that was just blurry, and the only thing focused was the voices. I could hear them so clearly. I soon realized that I was in a hospital, and people were talking about me.
“I'm so sorry, so sorry,” I could hear my fathers voice, almost a whisper and I was surprised that I could hear him.

“YOU SHOULD BE, YOU BASTARD,” someone else screamed. Bert? I smiled somewhere in my mind and wanted to tell him that I was alright, I couldn't feel any pain.

Somewhere behind all the noises I heard another one. Someone was crying. I wondered if it was only in my head, or if it was real.

“Does it hurt?” he asked, calmer. A stranger answered.

“No, she has received analgesic. She doesn't feel anything. But I think she can hear you,” he said. I smiled somewhere. Yes, yes I can hear you.

“SHE CAN'T HEAR ANYTHING, SHE'S DEAF,” my father screamed.

“Oh, could you get him out of here,” Bert said. “I know you can hear me Hayley. The doctors are saying that your brain is responding to sounds, and the infection is completely gone. You are healthy,” he whispered somewhere near me. I smiled and actually felt the corners of my mouth move.

“She smiled,” someone said. Was it my father? I couldn't recognize him. I was beginning to fall asleep. I was getting tired, so very tired. As I fell asleep the crying stopped.

The sound had disappeared the next morning. And so had my voice. Everything was gone. We tried to make me hear things, by putting music on and turning up the volume, and he screamed in my ear and I tried to scream, but nothing happened.

“I don't understand,” I wrote on a paper.

“Me neither,” he replied.

We found comfort in each others arms, and spent the rest of the day in bed, dreaming about being able to communicate better.

 

If we cut out the bad well then we'd have nothing left

Like I cut up your mouth the night I stuffed it all in

And you lied to the angels said I stabbed you to death

If we go at the same time, they'll clean up the mess

 

I lost my head

You couldn't come

This lust to my brain

almost feels like a gun

“It's your mother,” Bert said. I looked at the phone. It was her calling.

“Does she believe you?” he asked. I shook my head.

“She said she didn't. Can you answer?” I replied nervously. My voice was still very irregular and unsharp and I hoped he could understand me. His voice still seemed very far away. I yawned and rolled over to the other side of the bed, and sat up on the edge.

It was noon and we had woken up because of my phone. He nodded and put the phone to his ears.

“Hello, this is Bert.. can...” he said but got interrupted. He listened and looked bitter and sad and worried.

“I understand,” he said. He turned the phone off and looked seriously at me.

“He has hit her again. Really bad,” he said. His eyes traced my face. I was ashamed that he could see the wound and the bruises, ashamed that my father had done it. I smiled halfhearted and stood up.

“Let's go,” I said, also with bitterness, and started putting my clothes on.

As we arrived at the house the door was unlocked and the car was gone. My mother was sitting on the sofa in the livingroom, quietly sobbing. We walked over to her and I put my arms around her.

“Hayley,” she said quiet. I nodded, but decided not to talk. I hugged her.

“Let's go to the hospital,” Bert said, and I had to try hard to hear him. My mother shook her head.

“I just need to lie down,” she said. Bert tried to argue but she wouldn't hear of it. We both looked sad at each other, but agreed to help her get to her bed so she could sleep.

“You have to leave him,” I signed to her, as Bert had left the room to make something for her to eat. She shook her head.

“I can't, it's not his fault and... I love him,” she signed. I let out a sound of frustration and took a pillow and threw it across the room. She looked surprised at me.

“You idiot,” I signed and cried. “He doesn't love you anymore and he doesn't deserve your love either. You have to leave him, because if you just let him hit you all the time he won't stop until you're dead!”

I left the room and almost ran into Bert, coming up the stairs with a plate of sandwiches and a glass of milk.
“Give it to her, then we can leave,” I whispered. It hurt to speak. He nodded and I walked down the stairs and out in the garden. Soon later he joined me and we drove back to his place.

“I'm tired,” I told him, with my sore voice. He nodded and kissed my cheek. “I'll make us tea,” he said. And I could actually hear him. It was not clearly, and as though he spoke through a thick glass wall but I could hear him. And he could hear me. It was amazing.

All day we had done exercises. Everything he could think of, that would help me speak louder. We had sung and spoken loud and low and screamed and whispered. And I had such a headache from it all, but I didn't want to stop yet. We hade done so much today.

As we had finished the tea I told him I wanted to try something else. He suggested a song, and dug out one of his older songs. I read the lyrics and smiled.
“Great, but first, sing it for me,” I said. He nodded and started sining, and even without the music it sounded great. I had learned that I loved hearing again, but that I loved his voice more than anything. I couldn't imagine living without it now.

I had sent a message to my mother, explaining what had happened but she still didn't believe me. We decided that when my voice was strong enough I would go to her and tell her that it was true. But to do that, I needed practise.

“Sing with me,” he said. I nodded.

 

From the way that you acted
to the way that I felt it
It wasn't worth my time
and now it's sad cause all I missed
wasn't that good to begin with
and now that I've started you begging
saying things that you don't mean
it isn't worth my time
a line's a dime a million times
and I'm about to see all of them

Goodbye to you, goodbye to you, you're taking up my time
Goodbye to you, goodbye to you

He held me in his arms long and I could only embrace him back. Two days had been torture without him. I had seen my dad scream as he found out the alcohol in the house was gone and he had hit my mother, before I locked her in my room. After pounding on the doors he had left, probably for the shops, to buy more. That's were I had told my mother that I had begun to hear again. She wouldn't believe me and had said that it was only my imagination. Had she really given up hope?I had only Bert now. He was the only one who believed me.

“I missed you,” I told him and kissed him. He kissed me back and carried me to the car. I giggled in his arms, and he stopped dead. What was it?

“Did you just giggle?” he asked. He put me down on the ground and I nodded. “Oh, this is great,” he said and smiled.

We decided that I would go with him to their studio, since they wanted to record a song. He said that it would be very noisy and perhaps, I could hear something.

But in the beginning I heard nothing. Just emptiness, and I felt disappointed. But I watched him, and I read his lips and I enjoyed the song since it had great lyrics. Sometimes he sang so fast that it was hard to read, but other times there were soft and slow songs that moved me and made me shiver.

 

“Do you hear anything?” he asked me, with hopeful eyes. I shook my head and he sighed.

“It will come soon, we just have to be patient,” I told him. He nodded.

“I don't care if you can hear or speak, I like you anyway,” he said. Then someone behind him caught his attention.
“Come on Bertie, we have to continue,” Quinn said, and played something on his guitar. I smiled at them. Bert took his original place behind the microphone and nodded. They all started playing, and as Bert opened his mouth to sing, I could finally hear him. I heard every word, and every sound.

 

“Cut yourself in conversation

Cut the line to make me feel alive
'Cause you know I'm not alive

 

And leave me with your complications

Take your life, you feel like taking mine

Meeting god we stand in line, not alone

 

Nowhere to go, I'm not leaving

Not going, I'm not kissing you goodbye
On my own, I'm nothing

Just bleeding, I'm not kissing you goodbye

 

Trust to take the righ to leave me

Waiting under dark clouds for the rain

Praying lightning strikes a change

As history gets lost and

As I took that final breath I felt alive

Meeting god, to stand in line, all alone

 

Nowhere to go, I'm not leaving

Not going, I'm not kissing you goodbye

On my own, I'm noting

Just bleeding, I'm not kissing you goodbye”

 

I stood up and smiled, as the song was finished.

“That was amazing,” I said. It was the first sentence I had uttered since I was fourteen and even though it hurt in my throat, it was the most amazing feeling I had ever felt.

I opened my eyes, rather painful and put my hand over my head. It hurt, and was swollen were he had hit me. I sat up and looked around. I was in my bed and in a chair beside the bad sat my mother. I smiled and stood up from the bed, careful not to disturb her. As I stood in front of the mirror I gasped. The half of my face were the bottle had hit me was red and swollen and there was a deep cut over my eye. I sighed and took out my make-up bag to try and cover the most of it.

When I was happy of the result I stood up and decided to make breakfast for me and my mom.

My father layed on the sofa sleeping heavily. There layed lots of beer bottles at his feet, and as I bent down to pick them up I noticed that one of them had bloodstains. From me. I hoped so. My mothers face had been bruised and some of the wounds seemed fresher. It hurt me too be so close to him, so I hurried back to the kitchen with the bottles.

I took out a plastic bag and threw them into it. Then I raided the kitchen for the rest of the beer, vodka and whisky. I knew were all his little hideouts were, cause I had watched him through all these years, too afraid to do anything about it. Now I emptied them all and took the full bag out in the garden. I dragged it on the ground since it was too heavy to carry and hoped the sound wouldn't wake him up. I walked over to the trash can and threw the bottles away. With a smile on my lips I took a stone and struck the plastic bag hard, and I felt the glass crush under it. I hit the bottles several times and enjoyed the smell that rose from the trash can. In all the excitement I didn't feel as I missed with the stone and my hand got pierced by a piece of glass. I noticed it as I walked back inside and cursed inside my head. I quickly put a band aid over it and started making breakfast.

 

Later that day I got a message from Bert. It was short and he said he missed me and hoped I was doing okay. He had said that he would be very busy these days with a music video they were doing, and I didn't want to worry him so I told him I was doing fine, and missed him a lot.

Then I decided that I wanted to listen to music. I put in the CD out of habit and turned the volume up high. Sometimes I felt normal and I could pretend that I heard the music. Some of the song I already knew and I could pretend I heard them, when I was only playing them over and over in my head. I sighed and turned the volume up again. Took out my papers with the things that I missed and added something.

“I miss Bert,”

My phone vibrated in my pocket.

“I'm coming home tomorrow,” he told me.

 

Cover up with make up in the mirror

Tell yourself it's never gonna happen again
You cry alone and then he swears he loves you

 

Do you feel like a man, when you push her around?
Do you feel better now, as she falls to the ground?

 

I stood up. What was that? I looked at the record player. Had I heard the music?

They had sent me home with a pill and strict orders to be careful. Bert had to go away a few days, and I was alone with my parents. My mother had picked me up at the hospitals, but my father was too drunk to even care.

I spent most of the day up in my room, glad that the pain was gone because of the pills, and sad because I missed Bert. He had looked so concerned as he left me at home. He was scared too, that something would happen. I knew something would happen. I had seen my mother. She was full of bruises and her face was swollen and as soon as my father came into the room she seemed to shrink and became almost invisible. It hurt me so much.

My father didn't even look at me. I could see he was ashamed, of how weak he was.

“Please, let's leave him,” I tried to tell my mother. I could see she wanted to get away. She didn't really wanted to be so afraid all the time. But what could she do? She still believed that if she stayed with him, our family would be whole.

I sighed and tried with my father.

“You need help. You can't stay like this,” I signed. He barely looked at me. His eyes were fixed at the television. So I turned it off. “Idiot, you're hurting the woman you love. And your daughter. How can you do this?” I signed in anger.

“You're not my daughter,” he said. I had to read his lips. Did he know I could do that?

“You are a fucking freak,” he screamed and stood up. Suddenly I became scared.
“Stop drinking,” I signed and cried. He picked up a bottle, looked at it, and then struck me over the head. Everything became black.

They hurt. It was like they were going to explode. It was like in the beginning, when I had first lost my hearing and speaking. I told Bert the other morning and he thought we should go to the hospital. I didn't want at first. It was just so.. stupid and annoying. What could they possible tell me that would be bad new? More bad than being deaf and dumb? No, not likely. So I stayed at his apartment, with aspirin for the pain and secretly trying to make that sound again. But nothing happened. My throat hurt a bit. Maybe it was because I was trying to make sound when I couldn't. Or maybe something had started. That was Bert's theory. That somehow my hearing and speaking was coming back. I wanted to believe him, but all these lonely, empty years had convinced me not to believe in fairytales. I couldn't get my hopes up. It would crush me. I still believed that it was my sight's turn to go. I would become a freak for real.

A sudden attack of pain made me put my arms over my ears, and a few tears fell down my cheek. I put the quilt around me, trying to keep warm. Every time Bert was away from me, it was just so cold. Well, he was just in the kitchen, talking to someone in the phone, doing important business, but still. He was far away. I missed him. I hugged the pillow, pretending it was him. Then the pain struck again. I tried to scream, but nothing. Just tears and pain.

Somewhere between the pain and tears and taking another aspirin I must have fallen asleep. At least I woke up, feeling a lot better. Well it didn't hurt as much, but it was sore, and as I touched my ears it hurt. I didn't do that again

“...ut I'm worried..”

I sat up straight. What was that?I looked around. I could have sworn that someone was speaking. I looked around. I was alone.

“She doesn't want to go...”

There it was again. Suddenly I realized that it was Bert, talking. He was talking in his phone. And I had heard him. I started screaming. Not a sound. I hit the wall really hard several times. I could hear it. Footsteps. I could hear them too.

He ran into the room. I took the notepad and wrote it down.

“You can hear me?” he said. I nodded.

“Oh, my god,” he said and hugged me. I wanted to scream, cause it hurt as he touched my ears but I was too happy.

“That means...” he said but the pain interrupted him, since I fell down on the bed, clutching to my ears. The sound was gone. I looked at him, and he was opening his mouth but not a sound came out. Only pain. I couldn't even read his lips, cause my tears were running down my face.

I shook my head, wiping away the tears.

“We have to go to the hospital,” he said and hugged my hand. I nodded.

My ears hurt so bad. I sat down on a chair. Before me layed two aspirins. I swallowed them quickly and washed them down with water. The vibrations in the floor told me that he was coming up to me. I put on a brave face, ready to pretend that nothing hurt.

He put his arms on my shoulder and kissed my neck. I smiled and turned around, to meet his lips.

“Are we doing anything today?” I wrote on a note. He shook his head.

“I have another day off,” he told me and smiled. I giggled inboards. That meant fun.

“Do you feel like doing anything?” he asked.

“We can watch another movie,” I suggested on the paper.

 

After watching a movie we ended up in bed. Of course. She was so beautiful. I had to kiss her everywhere and I carried her from the sofa to my bed.

The lovemaking between us was so familiar now, yet still so new and adventurous. Some times I was scared that I wasn't satisfying her, since she never said anything or even moaned. She could breathe heavily, and sometimes she looked me in the eyes and smiled, and it filled me with happiness and adrenaline.

 

We were in the middle of it, and I was sweating and panting and she was breathing and dragging her nails across my back. I moaned out loud, but it didn't sound like my usual.. moanings. I closed my mouths. There was something else there too. Suddenly I heard it again. It was a sore hissing sound. It took me a while to figure out that it was coming from.. her. I stopped completely.

She shook her head, and looked at me with confusion.

“What?” I said. She sat up and stared at me. I realized the funny situation since I was still inside her, and I rolled of her, wrapping the quilt around me.
“You... sounded,” I said. She obviously didn't believe me.

“I swear, you kind of.. moaned,” I said and blushed a bit. She fetched the notebook and wrote one word. “Impossible.”

“Maybe.. but it's what I heard.”

She nodded slowly. Then wrote again.
“I've never had sex before. Maybe it did something to my throat?” she asked. I blushed again.
“Yeah, maybe. Try doing it again,” I suggested. She smiled and opened her mouth.

Nothing came out.

We must have tried for at least an hour before she told me her throat was dry and she was tired. So we spent the rest of the day in bed and fell asleep in each others arms.

“Is it alright if the others come by today?” he asked, after putting his phone back into his pocket. I nodded and smiled.

“That would be great,” I wrote, on the note pad, that I always wore by me.

“We actually have another concert tonight, and you can wait backstage if you want. Otherwise you could just stay right here.. and wait?”

He looked so unsure, that I just had to close my arms around him and kiss him.
“So you want to come?” he asked. I nodded.

 

“Well, you've met Jeph and Quinn,” he said and pointed at them. I nodded and shook their hands.

“And this is Dan, our drummer,” he said next. I shook Dans hand and smiled at him.

“How are you feeling?” Dan asked. I smiled and gave him the thumbs up. “Oh, yeah sorry,” he said and blushed. “I forgot,” he admitted. I smiled and waved my hand, to say that it was alright.

“Are you ready to go?” Bert asked and handed me my jacket. I nodded and put it on. It was going to be an interesting, yet silent day.

 

The pain, that had haunted me for the last days had spread from my head to my ears. I put my hands over them and rubbed them. I was sitting backstage waiting for them to finish signing autographs. I tried to ignore the pain, but it was so annoying. I drank from a bottle of champagne that someone had left for the band. Bert had said that I should enjoy myself. What could it be that hurt this much? Was it getting worse? Spreading again. The doctor had said that it could happen. But what more could this sickness take from me? My sight? Was I going blind? Or would it just kill me?

He opened the door and smiled as he saw me. I decided that I wasn't going to let him know. I didn't want him to worry. If I lost my sight we could deal with it then. He hugged me and kissed me. “I missed you,” he told me. I kissed him again.